Baksidestexten kan vara det som lockade mig att inhandla boken för länge sedan, förmodligen på ett antikvariat eller en loppis. I "det som kallats Kangasland" berättar Kangas om "utsatta människor i en grym och primitiv värld där längtan, vanmakt och förtvivlan tillhör vardagen". Lite socialporr piggar ju alltid upp. Säkert hade jag också skummat igenom någon positiv recension i kulturdelen någon loj helgmorgon.
Nog är det en sliten och luggsliten värld som visas upp i boken. Det är fullt av alkoholism, trasiga släktband, våld i nära relationer - en grå vardag på klassamhällets baksida, typ. Dock utan klassretorik vad jag kunde utläsa, bara ett rabblande rapporterande från en verklighet med konstant baksmälla på väg mot nästa blackout.
Med rabblande menar jag det rent språkliga. Kangas använder ett talspråksaktigt flödande språk med långa meningar i långa stycken, småord inskjutna här och där, som om texten var en bokstavlig utskrift från en ljudupptagning. Det är säkert tänkt att kännas autentiskt och dokumentärt, men jag tycker mest att det blir flåsigt och stressigt. Flera gånger försöker jag variera lästempot för att komma in i en rytm jag känner att jag kommer orka med genom hela boken, men det gick inget vidare.
Så jag bestämmer mig efter fyra noveller att nu får det vara nog. Men så plötsligt händer det... Jag påbörjar den korta Stenarna och hamnar nu i en helt underbar rytm och rörelse. Språket blir en dans till en melodi som bär en framåt, och man kan inte bestämma sig för om det är poesi eller musik man tar del av. Jag blir alldeles begeistrad och läser vidare för att se om det var så här man skulle läsa Kangas. Men tyvärr, den där rytmen infinner sig inte igen hur jag än försöker hitta den på nytt. Istället för att ha hittat en ny diamant i bokhyllan, inser jag att det måste varit en tillfällighet.
Men vilken tillfällighet! Jag citerar nu den sida jag läste när jag gjorde min "upptäckt". Kanske kan någon känna samma sak som jag - men som sagt, det lär inte hålla i sig om man läser hela boken. Vilket jag själv alltså inte orkade...
Jag satt som vanligt ute där vid havet där som alla ljus och mörker möts och vattnet rullar in och ut från land och allt är fritt ut över mot det ändlösa, och det var där jag kom att tänka på att även stenarna är nån sorts liv, man måste bara lära sig att tolka det så man förstår. Så jag tog upp en sten från strandkanten och kände den i handen, den var slät och fin. Jag öppnade skjortan och stoppade in den under för att känna livet som den bar mot mig och huden, men då var den bara kall och hård, så jag tog ut den, slängde den tillbaka där jag hade tagit den och såg mig om efter något annat liv. En vind- och vattenpinad brädbit fann jag, och jag tänkte bräder kommer ju från träd och träd är liv så då är också bräder liv, så jag tog brädbiten och gjorde samma sak med den, men även den var kall och hård mot huden fast den kändes fin i handen så jag slängde den ifrån mig, sökte efter nånting nytt som kunde vara liv och också kännas liv mot mig.
