Utgåvan Statarliv är ett urval ur novellsamlingarna Statarna I och II, som tillsammans utgör "ett panorama över klassen" enligt författarens eget förord. Jag hittade den på en loppmarknad och slog till eftersom just titeln "Statarliv" i min bekantskapskrets av någon anledning blivit synonymt med ett enkelt leverne med bondska inslag - lite på skämt sådär. Och skulle jag nu smaka på denne svenske klassiker någon gång, så varför inte börja med denna.
Syftet med hela Ivar Los författarskap är dock långtifrån skämtsamt, och just synliggörandet av Sveriges absoluta underklass är ju det han främst gått till litteraturhistorien med. I nämnda förord räknar han också upp Godnatt, Jord, Kungsgatan, Statarna I-II, Statarklassen i Sverige, samt Bara en mor som någon sorts sammanfattning av hela statartillvaron från den egna pennan.
Denna ambition blir för mig både behållningen av och kritiken mot Statarliv. Det är onekligen både fascinerande, lärorikt och nedslående att genom ett antal berättelser få en initierad inblick i statarnas liv och leverne. Hur både stolthet och skam, ambition och underlägsenhet kan samsas i samma grupp och individer; hur det plågsamt framväxande välfärdssamhället så sakteliga slår rot i landet och folket, med många missöden på vägen och många offer i släptåg; hur olika personer och personligheter kan lyftas eller drabbas av olika förändringar i samhället beroende på den egna situationen och förmågan.
Men det blir lite skolboksaktigt som litteratur betraktat. Det blir liksom mer undervisande och redovisande än underhållande och "litterärt". Flera episoder och passager liknar mer ett utförligt reportage i söndagsbilagan än litterära verk i sin egen rätt, för att göra en kanske orättvis jämförelse. Men detta kanske är en typisk invändning för 2000-talets medelklass, som inte gör rättvisa åt bokens ursprungliga sammanhang. När Ivar Lo gjorde sin debut som arbetarförfattare var detta nämligen något nytt i litteraturen, det var lite subversivt att överhuvudtaget skriva böcker med statare i huvudrollerna. Ivar Los författarskap, tillsammans med hans övertygelse som socialist, lär också ha påskyndat avskaffandet av denna form av trälskap ganska väsentligt. Bara det kan man ju tycka ger böckerna ett berättigande.
Som positiv motvikt till ovanstående vill jag ändå påpeka att jag mycket väl blir gripen av flera berättelser i Statarliv, särskilt som man vet att de har verklighetsbakgrund (om än inte rent biografiskt) och att allt detta inte ligger mer än en generation tillbaka i tiden (hua!). I många stycken tror jag också svenskens mentalitet - om man vågar tala om en sådan - finns rotad väldigt djupt i det liv som flertalet svenskar levt under större delen av det senaste årtusendet: det strävsamma slitet på landet, med inga eller minimala möjligheter till personlig och ståndsmässig utveckling. Med allt vad det innebär.
