Vid en jämförelse (delvis ur minnet) känns Spelreglerna mer sammanhållen, både språkligt och tematiskt. Åtminstone två av novellerna däri är sammanlänkade innehållsmässigt, och i min läsning fann jag ett underliggande tema om identitet som lyfte hela samlingen till något mer än de ingående delarna.
Något sådant har jag inte kunnat extrahera ur Den perfekte vännen (därmed inte sagt att det inte finns där såklart). Däremot känner jag igen funderingarna kring identitet inte minst i den inledande titelnovellen, som rentav kan ses som en förövning till Högläsning 1 och Högläsning 2 i Spelreglerna, tycker jag. Även i Sylt finns en variation av olika jag i samma person, något som gestaltas ännu bättre i Huvudsaken i Spelreglerna dock.
Huvudnumret i samlingen är uppenbarligen den drygt hundrasidiga berättelsen Rummet. Jag gillar verkligen hur man gradvis inser vad den egentligen handlar om, och hur huvudpersonens skildring av sig själv gestaltar hur omgivningen ser på honom undan för undan. (Ursäkta luddigheten, men jag vill inte inkludera spoilers här.) Mot slutet, när huvudkonflikten är uppenbarad för läsaren, införs ett nytt element som komplicerar det som först tycks som ett oundvikligt nästa steg i skeendet. Här tycker jag dock att den chansen till fördjupning slarvas bort lite. Istället för att på allvar ta tag i en intressant principiell fråga - hur värderar vi kompetens i arbetet kontra social och mental dito, i dess olika möjliga kombinationer - så vävs konflikten in i den redan pågående konflikten. Den ges inte riktigt utrymme att utvecklas i sin egen rätt utan känns lite undangömd på slutet. Synd. En mycket väl genomförd berättelse som kunde blivit ännu bättre.
Min favorit är istället den kluriga Cirkus, som väver ihop olika stråk i ett skeende som är helt realistiskt men som ändå låter en ana att tillvaron egentligen är ganska magisk. Och för min del sammanfattar den beskrivningen litteratur när jag gillar den som bäst. Vännen som försvinner under ett trolleritrick, den gåtfulla närvaron på andra sidan mobiltelefonlinjen, de kryptiska vägarna på vilka han närmar sig gåtans lösning (men inte fullt ut) är verkligen förtrollande läsning. Här är också huvudpersonens (och författarens?) förhållande till musik närvarande på ett sätt som för tankarna till Nick Hornbys High Fidelity. Jag noterar också att en spegel har en liten men viktig roll i handlingen, vilket också kan ses som en förövning i tanken till Spelreglernas novell Spegelövning.
Sammanfattningsvis är Den perfekte vännen definitivt en läsupplevelse att rekommendera - men bara om man lovar läsa Spelreglerna kort därefter.
