Redan på första sidan blev jag dock lite skeptisk, eftersom valet av miljö och handling så uppenbart är hämtade från författarens andra yrkesbana, skådespelarens. Dock var den ganska rolig och lite absurt kafkaartad, tyckte jag. Men den associationen kan ju bero på att jag läst så oerhört lite de senaste tjugofem åren eller så och därmed har ett mycket begränsat referensbibliotek i skallen. Nåja, jag ger mig ändå på att tycka lite...
Det är en bra bok, för det första. Jag tyckte mycket om att läsa den och återvände också till några av novellerna ett par gånger. Det är ett bra tecken. Det är också en av de saker som är bra med noveller - man kan ta sig tid att läsa om dom utan att känna det som om man ska bestiga ett berg på nytt.
Två favoriter
Fakturan är förmodligen min favorit i den här samlingen. Den är också längst och kanske tänkt som huvudberättelse, vad vet jag. Näst-favoriten blir nog den avslutande Huvudsaken. Gemensamt för dom båda är att de utgår från vardagssituationer i nutid, som sedan kompliceras av verklighetsfrämmande inslag som dock visar sig högst verkliga för de drabbade.
Fakturan handlar om olika sätt att värdesätta en persons liv och dess beståndsdelar. Storyn med sitt smarta upplägg tjänar mest som en ovanlig drivkraft för huvudkaraktären att om- och uppvärdera sitt liv, som han dittills uppfattat som högst mediokert. Tanken på en myndighet som räknar ut och sedan tar betalt för vars och ens upplevda lycka (U.L.) är både dråplig och tänkvärd. Som ett skatteverk för livskvalitet, som med ämbetsmannanit och noggranna formulär räknar ut medborgarnas U.L. och sedan skickar en faktura. Det blir en lektion för huvudpersonen som lär sig uppskatta sitt liv och sin historia på ett nytt sätt - en lektion som i all enkelhet smittar av sig åtminstone på denne läsare. (Jag får nog anledning nämna den i en annan text på bloggen rix-KAOSMOS senare, eftersom detta budskap berör mina egna försök att få ihop mitt liv och upplevelsen av det.)
En liten pendang till Fakturan är den mycket korta Lycka för mig, som mest består i en (ganska ytlig) uppräkning av saker som berättaren upplever som positiva inslag i sitt liv. Jag vet inte riktigt hur jag ska uppfatta relationen mellan dessa två, dock.
I Huvudsaken har en person insett att han inte ses väl av sina bekanta och arbetskamrater, och isolerar sig i sommarstugan för att skriva och tänka. Det går inget vidare. Dessutom börjar ett alter ego växa ut ur hans rygg i form av ett extra huvud. Frågan blir sedan om han själv blir en del av sin personliga utveckling eller inte. Ganska kul frågeställning med den avslutande twist som Karlsson bjuder på - jag avslöjar inte vilken.
Vem vet vem som är jag?
Huvudsaken berör också ett annat tema som jag upplever som återkommande, nämligen frågan om vem man är. Eller kanske snarare hur korrekt min självuppfattning egentligen är, och i hur hög grad självbilden beror av andra saker än det man "upplever inifrån" så att säga. När förändras man egentligen, och vem har man då blivit? Den självklara insikten om vem jag är kan skakas om ordentligt när det uppstår små oväntade sprickor i tillvaron i de mest triviala situationer. Och plötsligt har man en livskris på halsen.
Är ett illasinnat falskspel, som av offret dock uppfattas som tecken på djup och helande vänskap, verkligen ett tecken på att du är en dålig människa - eller snarare ett tecken på att du har godheten inom dig (novellen Bröllopet)? Om du tas över av ditt bättre jag, men själv blir lämnad hemma när det nya du går ut i världen som en bättre upplaga - vem är det då som är du (Huvudsaken)? Om du blir osäker på om det är du eller din spegelbild som styr dina rörelser framför spegeln - vem är det då som är osäker (Spegelövning)? Och när din kompis plötsligt förstärker din oroande känsla av att inte vara dig själv, genom att plötsligt tro att du inte är det - ja, hur ska du då veta att det är du som har rätt (Högläsning 2)?
Denna aspekt av novellsamlingen var den jag upptäckte senast. Jag är glad att jag gjorde det, det fick boken att växa flera snäpp.
Varierad stil eller dåligt sammanhållen?
Det finns några riktigt korta noveller här, och några som avviker ordentligt i stil från flertalet, som annars är realistiska till innehåll och rättframma i språkdräkt. Ganska varierad samling med andra ord, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Vissa novellsamlingar är ju väldigt enhetliga och stilistiskt sammanhållna, ibland till och med med innehållsmässiga kopplingar mellan alla eller flera av novellerna. Det finns lite av det i Spelreglerna också, och ihopkopplat på ett meningsbärande sätt i fallet med främst Högläsning och Högläsning 2.
Sammantaget ser jag fram emot läsningen av Karlsson två tidigare samlingar.
