Förlagets information om den upplaga jag läst hittar du här (öppnas i nytt fönster).
Noterat
Träffande och brutalt hemsk är skildringen av hur Guldberg formats till den hunsade och tålmodigt manipulative karriärist som till slut blir den som också har kungen och makten i sin hand. Att förse honom med förnedringen det innebär att många tror honom vara kastrerad och därför så kortväxt är ett smart drag (historiskt korrekt eller ej) eftersom det är en oro som många (män) kan identifiera sig med. (s 20-30)
Beskrivningen av den mentalitet som utgör maktmänniskan Guldbergs psykologiska profil, påminner mig också om andra skildringar av blivande diktatorers utveckling i barn- och ungdom. Främst var det Robert Carlyles lysande porträtt av Hitlers tidiga karriär som poppade upp i huvudet under läsningen, men mönstret känns ju igen. Bra skildring av Enquist här, tycker jag, liksom senare i beskrivningen av de mekanismer som bryter ner den blivande kung Christian genom Greve Reventlows grymma försorg. (s 40-54)
Första dryga 80 sidorna har flera gånger fått mig att fundera på språkstilen. Jag tycker det känns lite väl redovisande, nästan journalistiskt ibland och närapå kvällstidningsaktig formatering med enstaka meningar som egna stycken. Dessutom - och detta störde mig mest - fick jag obehagliga vibbar av amerikanska realityserier, där en sammanfattande mening eller två återkommer på två ibland tre ställen onödigt nära varandra. Det blir lite stolpigt och - som sagt - journalistiskt. Kanske avsiktligt men bidrar alls inte till boken som litterär upplevelse. Som uppmärksam läsare blir jag irriterad att få ett skeende eller förhållande beskrivet för mig i ett stycke, för att sedan i nästa stycke få samma skeende eller förhållande upprepat för mig med delvis nya formuleringar, kompletterat med endast minimalt med ny information. Eller är jag överdrivet effektivitets-hetsig nu?
Intressant om relationen upplysning-religion, speglat i unge Struensees utveckling. Citat som påvisar en dikotomi (?) i upplysningstänkandet som jag inte tänkt på förut: "Om upplysningen har ett rationellt och hårt ansikte, som är förnuftstron och empirin inom medicinen, matematiken, fysiken och astronomin, har den också ett mjukt, som är upplysningen som tankefrihet, tolerans och frihet." (s 118-120)
"Det var det absolut mest förbjudna, det var en naken kvinna, och det var Drottningen, men därför var det också döden." (s154)
Intressant parallell, hur både Kungen och Drottningen kopplar ihop lusten och döden/lidandet. Kungen skamset och förvirrat efter att ha sett Richard III, vilkens grymheter fått honom att känna lust; Drottningen mer självsäkert och i stärkt självkänsla i samband med citatet ovan, liksom detta: "Hon var som en klåda i hovets lem. Och de kunde inte komma åt henne. Könet och döden och klådan. (...) Hon var alldeles ensam om att vara onåbar, och ensam om att så förena lidelsen och döden. Det var ett slags - makt. (...) Och till sin förvåning kände hon ingen skam, bara att hon var en levande människa."
Den där journalistprosan jag klagade på kan i vissa lägen fungera bra som sån där ödesmättad legendliknande korthuggenhet, som i en mening sammanfattar ett bredare historiskt skeende lakoniskt och sakligt men samtidigt lite pampigt. (s242-244) Det kopplas senare effektivt ihop med det ödesmättade i lidelsens och sexualitetens makt över människorna. "Skymningen kom tidigare nu men det var fuktigt varmt och sjön runt slottet fylld av växter och fåglar och det luktade insjö, tungt, lustfyllt och mättat av död." (s246)
Det är nästan så att den makt Caroline Mathilde utövar över hovet och Struensee - som ändå måste sägas utmålas som utpräglat "kvinnlig" - utgör primus motor i berättelsens kärnrelationer. "Kom ihåg att du är i mitt våld", säger hon till Struensee när denne står på toppen av sin makt. Samtidigt sägs inget (hittills, s247) om Drottningens eventuella politiska medvetenhet och ambitioner, hon är med bara som frustrerat påtvingat avelsdjur (vilket hon i och för sig är medveten om och ogillar tidigt i sitt liv/berättelsen) och senare som kroppsligt självsäker naturbegåvning i kärlekens konst. Undrar om feministerna rasade över denna genusobalans när boken kom 1999?
Okey, på s248 redan kom hennes ide om "flankskydd", och redan vid s264 har hon etablerats som politiskt mer klartänkt än Struensee, som hon istället kritiserar för att inte förstå "det stora spelet" och själv alltmer påverkar politikens utformning.
"De goda människornas otålighet är värre än de ondas tålamod." Om den brådska i reformerna som stökat till samhället i onödan och nu gör det möjligt för motståndarna att planera sina motåtgärder. (s284)
Även i Guldbergs fall kopplas den sexuella frustrationen och oönskade lidelsen vid tanken på det han både hatar och åtrår som mest, till hans politiska gärningar och missgärningar. (sXXX) Påfallande hur det mest privata i denna roman tydligt kopplas ihop med det politiska.
Något annat som tydligt kopplas ihop med det politiska är det litterära och filosofiska klimatet i Europa, där Voltaire m fl faktiskt konkret påverkade utvecklingen på ett sätt som jag inte riktigt konkretiserat för mig själv förrän under läsningen av denna roman. Upplysningsidéernas grepp om politiska nyckelpersoners föreställningar och värderingar utgjorde verkligen en enorm maktfaktor i utvecklingen.
Jag tror nästan jag uppfattar tre huvudteman i boken, eller "budskap" som kan extraheras ur ovanstående.
- I hur hög grad personers psykologiska profil, sådan den formats och deformerats, påverkar deras handlingar och val, samt vilken utväxling dessa egenskaper kan få då personerna ifråga "hamnar i" eller tar sig fram till, politiska nyckelpositioner. (För egen del blir jag lätt konservativt anstruken också, då Struensees raskt genomförda 632 dekret uppenbarligen gick lite för fort för landets/folkets bästa). Kort sagt, människor "gjutna i ett helt stycke" tolkat som mogna och självständiga personligheter, krävs för att skapa en sund politik. Till detta hör den i boken ymnigt berörda inställningen till sin egen sexualitet.
- Det tydliga brottet i tidsanda mellan synen på Guds och därmed kungligheters (av Gud utkorade) makt å ena sidan, och upplysningsidealen å den andra. Det är väl detta som är tanken med bilden av Guldberg i sin vagn efter Strensees avrättning, som med stigande skräck betraktar folkmassorna som lämnar avrättningsplatsen och inser att han inte har kontroll på det tankegods som börjat "smitta" samhället. Kapitlet heter "Floden" vilket
- Och vilken var den tredje nu då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar