Jag är Zlatan Ibrahimovic (Ibrahimovic/Lagercrantz, 2011)

Några löst sammanhållna reflektioner efter min läsning.

Boken inleds med den episod som också blev mest omskriven i medierna i samband med publiceringen, då Zlatan ska ha skällt ut Barcelona-tränaren Pep Guardiola så det osade i omklädningsrummet efter en viktig match. Jag tyckte det var lite larvigt att just den episoden fick så mycket utrymme och antog att det var på grund av dess mustighet och att den visade upp den "typiska Zlatan" med sitt hetsiga humör.

Efter att ha läst boken förstår jag det bättre, eftersom tiden i Barcelona blev både jobbig och kort för Z just på grund av Peps uppenbara utfrysning av honom. Z ägnar en hel del utrymme i sin berättelse om just Guardiolas beteende denna tid, och sin förvåning över att en världsklasstränare kunde bete sig så fegt och korkat med så mycket sportslig och ekonomisk prestige som trots allt låg i vågskålen. Allt enligt Z själv såklart, men det sätt han beskriver det hela på, inklusive övriga spelares reaktioner på samma sak, gör att det är svårt att inte tro honom.

Episoden är också belysande för en annan av bokens behållningar för min del: tränarens betydelse för de stora klubblagen, inte bara fotbollsmässigt utan inte minst psykologiskt. Jag har såklart inte varit omedveten om det tidigare heller, men det var intressant att få det beskrivet utifrån en enskild storspelares synvinkel - hur mycket av både lagets och enskilda spelares utveckling och prestationer som kan byggas upp, stanna upp eller utvecklas beroende på bemötande, inställning och personkemi.

En närliggande insikt är också hur "kulturen" i olika klubbar passar olika spelare och även påverkar resultatet. Det är också uppenbart att proffsspelarna inte alltid är så strikt hållna och kontrollerade som jag själv alltid utgått från att dom är, och inte alltid så klokt behandlade heller. Z:s första tid i Ajax till exempel, då han blir utkastad i ett opersonligt radhus och klarade sig socialt endast genom att själv etablera kontakt med en annan nykomling i laget, Maxwell. Och en sån sak som mathållningen - det verkar visst inte vara så självklart att hålla koll på vikt, kosthållning och dylikt som jag alltid trott. Men i vissa klubbar är det det, och professionalismen verkar variera en hel del även bland utpräglade proffsklubbar i detta avseende. Märkligt...

Ökad respekt för Z får jag på flera sätt genom boken, inte minst genom den uppenbara ledarroll han tydligt tagit på sig i flera lag, kanske tydligast i Inter och Milan som han ju också ledde fram till historiska och efterlängtade segrar i italienska ligan - precis som han lovat. Mest inspirerande var nästan initiativet han tog till att integrera de olika grupperingarna inom Milan. "Vi kommer aldrig vinna scudetton om vi inte agerar som ett sammanhållet lag", typ.

Till detta hör ju hans så kallade vinnarskalle, som inte minst är det som gör honom så värdefull för sina lag, och till en sådan ledargestalt. Han är tydligen en sån som aktivt får omgivningen att också ta varje träning och varje match på fullaste allvar genom sitt sätt att vara och inte minst skälla ut lagkamraterna om han tycker dom är för slappa, och det har jag inte alls vetat tidigare. Förmodligen för att jag också smittats av bilden av Z som "ingen lagspelare", som media fortfarande kan förmedla.

Dock måste jag säga att även sportjournalistiken får viss upprättelse, i mina ögon i alla fall. Journalisterna verkar nämligen ha bra koll på läget. Det som i förväg "sipprar ut" ryktesvägen gällande övergångar, spelarbyten, stämningen i laget inför vissa turneringar och matcher etc - och som står att läsa på sportsidorna - verkar faktiskt nästan alltid ha en verklighetsbakgrund som det senare visar sig. Det trodde jag nog inte riktigt heller, utan har ofta upplevt denna rapportering som ren dynga i stil med Hänt i Veckan-reportagen. Men men...

Ett slutord om själva boken som läsupplevelse. På framsidan står "Berättat för David Lagercrantz", och jag vet inte alls i vilken omfattning denne författare behövt redigera, stuva om och anpassa sina samtal med Zlatan i efterhand. Men det är lättläst och inte alls irriterande, trots att texten har kvar en hel del av det talspråksmässiga i Z:s sätt att uttrycka sig. Jag mer eller mindre sträckläste boken i två svep, faktiskt. Och det ger all heder åt Lagercrantz, tycker jag.

Röda Rummet (August Strindberg, 1879)

Så var det då dags. Jag skulle äntligen ta mig an vad som ofta kallas den första moderna svenska romanen. Jag menar, om inte i år när vi firar 100-årsjubileet av Strindbergs död, så när..? Alltså plockade jag ut första delen av Bonniers stora Strindbergutgåva Skrifter från 1983, som jag önskat mig och fått i studentpresent 1986, och tog med mig ut på landet. På tiden, med andra ord.

En första överraskning får jag när jag bläddrar igenom boken före läsning: jag har börjat läsa den en gång tidigare! Det vittnar mina korta marginalanteckningar om, och med viss svårighet drar jag mig det också till minnes. Förmodligen var det väl just sommaren 1983 då jag med tonårsaktig iver ville visa både andra och mig själv - främst mig själv, har jag insett på äldre da'r - hur intellektuell och litterärt intresserad jag var. Av noteringarna att döma kom jag inte ens halvvägs innan jag gav upp den gången. Alltså tyckte jag förmodligen den var dålig, plus att jag mycket möjligt påbörjade läsningen med fel målsättning, som sagt. Så hur skulle det gå denna gång?

Positiv överraskning
Cirka 40-50 sidor in i boken kände jag mig föranledd att skriva på Twitter: Den är ju bra! Rolig! Läser den lite som en komediserie i halvtimmesavsnitt, märker jag. #Strindberg #rödarummet .

För det var verkligen min känsla efter första fjärdedelen: välskrivet och humoristiskt. Från Arvid Falks första återgivning av arbetssituationen på Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner där han tidigare haft anställning; över densammes möte med sin blivande krets av konstnärssjälar där han "måste ta hela nävar med filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiender" i en första vänskapligt intellektuell kraftmätning; till skildringen av Arvids bror Nicolaus äktenskap och dennes översittarfasoner och behov av smicker från bekanta som lyckats sämre i livets affärer. Dessutom Arvid Falks första nedslående försök att få arbete som litteratör, vilket slutar med att han av stolthet sänder tillbaka det uppdrag han fått. "Då andades han lättare och lade sig på sin soffa och svalt med högmod i sitt sinne."

I bokens första partier återfinns också effektiva karaktärsskildringar, inte minst av huvudpersonen, samt några vackra stycken rent litterärt och - vilket jag är särsklilt förtjust i - några komprimerade formuleringar som sammanfattar viktiga poänger. Den första av dessa finner jag redan på sidan 2: "Och han var ensam, ty hans far och mor lågo borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu hördes, och han var ett barn, ty han trodde ännu på allt, både sant och sagor." Tillsammans med intrycket av mötet mellan bröderna Falk, där Arvid bland annat beskrivs som "en sådan genom uppfostran förskrämd natur att han alltid trodde sig göra orätt" förstår vi framledes hans omogna, otaktiska och nära nog självdestruktiva sätt att föra sig i både sociala och yrkesmässiga relationer.

Citatet ovan från sidan 2 utgör avslutningen på den så berömda inledningen på hela romanen, med sin skildring av Stockholm på morgonkvisten. Den har man ju läst många gånger och analyserat i skolbänken om inte annat. Desto gladare blev jag då jag fann ett minst lika vackert stycke som avslutar samma kapitel, nämligen liknelsen av förtöjda båtar med ett koppel hetsade hundar som sliter i sina kedjor. Läs den (igen)!

Rörig i mitten
Efter denna första del av boken, då personer och relationer etableras och delvis fördjupas på ett njutbart sätt, tycker jag den tappar i kvalitet. Det känns som om författaren vill klämma in sina åsikter om både det ena och det andra i samtiden, men lyckas inte integrera det på ett snyggt sätt i berättelsen. Åtminstone jag upplever det som lite krönikeaktigt och rapsodiskt, och håller på att helt tappa det intresse som uppstått för Arvid Falk och dennes utveckling under de första fem tio kapitlen.

Jag har inga svårigheter att se poängerna med dessa episoder sedda var för sig. Även om jag inte är bevandrad i tidens tidningsflora och samhällsdebatt, eller strindbergiana för den delen, förstår jag att Gråkappan med flera tidningsnamn måste varit lätt avkodade synonymer för äkta publikationer, liksom säkert Sjöförsäkringsbolaget Triton var en känd företeelse under 1800-talets andra hälft. Men dessa nedslag i samhällsföreteelserna upplever åtminstone inte jag som positiva i läsningen, snarare förstår jag varför jag i min första läsning av Röda rummet gav upp någonstans just under denna del av romanen.

Engagemang för samhällets svaga
Då måste jag, efter ovanstående kritik, emellertid betona en annan aspekt av Strindbergs samhällsengagemang som känns desto mer kongenial för boken som helhet: känslan för samhällets utstötta.  Detta engagemang känns genuint och äkta från författarens sida. Jag vill till och med gå så långt som att utnämna några inkännande där dessa människor figurerar, skrivna med värme och empati, till några av mina favoritställen.

Dels är enkla glada (glädje-) flickor med i vissa episoder och föräras en lika sympatisk karakteristik som någon annan deltagare i sammanhanget. Dels märks det i episoderna om Arvid Falks svägerska, där denna tillsammans med andra bättre bemedlade kvinnor bedriver välgörenhet förgiftad av religiöst och moralistiskt hyckleri på ett sätt som Strindberg skildrar med stor humor och drypande ironi. Falks utgjutelse mot Struve över hyckleriet om lagen som given av Gud och/eller folket är också ett exempel på vurmen för "vanligt folk" gentemot en konservativ överhet.

Säcken knyts ihop
Mot slutet återvänder vi i alla fall till den röda tråden om Arvid Falk, som på grund av sin svaga karaktär och brist på personligt entreprenörskap inte lyckas ta sig fram som litteratör på ett värdigt sätt. Till slut är han på väg att fastna i klorna på den allra lägsta sortens publicister. Då räddas han av vännen Borg och fås slutligen på rätt köl, vilket innebär att han återgår till en anställning som ämbetsman och även gifter sig med en lärarinna, som också fortsätter arbeta som lärarinna som gift. Detta förblir dock det enda synliga radikala inslaget i Falks liv. Att bli författare verkar han ha slagit ur hågen, och slår sig i stället på numismatik med en iver som för vännerna tyder på att glöden finns kvar och väntar på att explodera om och när han tar upp skrivandet igen.

Därmed lämnas vi att själva fundera över Arvid Falks vidare öden. När jag denna gång lägger ifrån mig Röda Rummet är det tyvärr inte med någon större iver att forsätta läsa Strindberg. Det dröjer nog innan jag tar mig an nästa klassiker, men visst kommer det bli av. Framför allt är jag nyfiken på Inferno, Ockulta dagboken, Mäster Olof, och även Hemsöborna som jag bara delvis sett som TV-serie. En av dessa bör jag väl orka med före utgången av Strindbergsåret.