Boken inleds med den episod som också blev mest omskriven i medierna i samband med publiceringen, då Zlatan ska ha skällt ut Barcelona-tränaren Pep Guardiola så det osade i omklädningsrummet efter en viktig match. Jag tyckte det var lite larvigt att just den episoden fick så mycket utrymme och antog att det var på grund av dess mustighet och att den visade upp den "typiska Zlatan" med sitt hetsiga humör.
Efter att ha läst boken förstår jag det bättre, eftersom tiden i Barcelona blev både jobbig och kort för Z just på grund av Peps uppenbara utfrysning av honom. Z ägnar en hel del utrymme i sin berättelse om just Guardiolas beteende denna tid, och sin förvåning över att en världsklasstränare kunde bete sig så fegt och korkat med så mycket sportslig och ekonomisk prestige som trots allt låg i vågskålen. Allt enligt Z själv såklart, men det sätt han beskriver det hela på, inklusive övriga spelares reaktioner på samma sak, gör att det är svårt att inte tro honom.
Episoden är också belysande för en annan av bokens behållningar för min del: tränarens betydelse för de stora klubblagen, inte bara fotbollsmässigt utan inte minst psykologiskt. Jag har såklart inte varit omedveten om det tidigare heller, men det var intressant att få det beskrivet utifrån en enskild storspelares synvinkel - hur mycket av både lagets och enskilda spelares utveckling och prestationer som kan byggas upp, stanna upp eller utvecklas beroende på bemötande, inställning och personkemi.
En närliggande insikt är också hur "kulturen" i olika klubbar passar olika spelare och även påverkar resultatet. Det är också uppenbart att proffsspelarna inte alltid är så strikt hållna och kontrollerade som jag själv alltid utgått från att dom är, och inte alltid så klokt behandlade heller. Z:s första tid i Ajax till exempel, då han blir utkastad i ett opersonligt radhus och klarade sig socialt endast genom att själv etablera kontakt med en annan nykomling i laget, Maxwell. Och en sån sak som mathållningen - det verkar visst inte vara så självklart att hålla koll på vikt, kosthållning och dylikt som jag alltid trott. Men i vissa klubbar är det det, och professionalismen verkar variera en hel del även bland utpräglade proffsklubbar i detta avseende. Märkligt...
Ökad respekt för Z får jag på flera sätt genom boken, inte minst genom den uppenbara ledarroll han tydligt tagit på sig i flera lag, kanske tydligast i Inter och Milan som han ju också ledde fram till historiska och efterlängtade segrar i italienska ligan - precis som han lovat. Mest inspirerande var nästan initiativet han tog till att integrera de olika grupperingarna inom Milan. "Vi kommer aldrig vinna scudetton om vi inte agerar som ett sammanhållet lag", typ.
Till detta hör ju hans så kallade vinnarskalle, som inte minst är det som gör honom så värdefull för sina lag, och till en sådan ledargestalt. Han är tydligen en sån som aktivt får omgivningen att också ta varje träning och varje match på fullaste allvar genom sitt sätt att vara och inte minst skälla ut lagkamraterna om han tycker dom är för slappa, och det har jag inte alls vetat tidigare. Förmodligen för att jag också smittats av bilden av Z som "ingen lagspelare", som media fortfarande kan förmedla.
Dock måste jag säga att även sportjournalistiken får viss upprättelse, i mina ögon i alla fall. Journalisterna verkar nämligen ha bra koll på läget. Det som i förväg "sipprar ut" ryktesvägen gällande övergångar, spelarbyten, stämningen i laget inför vissa turneringar och matcher etc - och som står att läsa på sportsidorna - verkar faktiskt nästan alltid ha en verklighetsbakgrund som det senare visar sig. Det trodde jag nog inte riktigt heller, utan har ofta upplevt denna rapportering som ren dynga i stil med Hänt i Veckan-reportagen. Men men...
Ett slutord om själva boken som läsupplevelse. På framsidan står "Berättat för David Lagercrantz", och jag vet inte alls i vilken omfattning denne författare behövt redigera, stuva om och anpassa sina samtal med Zlatan i efterhand. Men det är lättläst och inte alls irriterande, trots att texten har kvar en hel del av det talspråksmässiga i Z:s sätt att uttrycka sig. Jag mer eller mindre sträckläste boken i två svep, faktiskt. Och det ger all heder åt Lagercrantz, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar