Pär Lagerkvist är en av de författare som jag fastnade för under högstadiets svenskalektioner. Det var något med styckena vi fick läsa i den-där-bruna-litteraturboken-vad-den-nu-hette som slog an något, och som fick mig nyfiken på Lagerkvist, och även på expressionismen i allmänhet.
Nyfikenheten har stannat hos mig men aldrig stillats av att jag tagit tag i ämnet. Däremot har jag i min bokhylla i många år haft romanen Ahasverus död (1960), diktsamlingen Sång och strid (1940), novellsamlingen Onda sagor som alltså är föremål för denna betraktelse, liksom Ingrid Schöiers biografi från 1987. Med undantag från den sistnämnda, som enligt min exlibris är en julklapp från min morfar, är alla slumpmässiga antikvariat- och loppisfynd, inköp motiverade av mina minnen från tonårens läsefrukter.
Biografin har jag inte läst, alltså är det med i stort sett öppet sinne jag för första gången tar mig an klassikern Lagerkvist. Det visar sig bli en intressant bekantskap som ger viss mersmak. Jag misstänker i och för sig att just en samling korta berättelser som Onda sagor är ett formmässigt undantag i Lagerkvists produktion - jag har en känsla av att det är relativt korta romaner som är vanligast.
Samlingen är från 1924, alltså ett tidigt verk i en produktion som sträcker sig från 1912 till 1974. Det vanligaste är ju att man rör sig från kortare till längre verk under författarskapets mognadsprocess, men tidiga verk är ofta intressanta som anvisare av tendenser och "stilar" som senare förfinas och renodlas. Och det är på så sätt de onda sagorna blir roliga att läsa som Lagerkvistintroduktion, och ganska lättlästa om än med tydliga inviter till att bli tolkade av sina läsare. Expressionism är trots allt en modernistisk genre, så det får ju inte bara vara underhållning.
Från känsla till litteratur
På tal om modernistiska riktningar, så är faktiskt futurismen det jag kommer att tänka på mot slutet av den första novellen, Far och jag. Den är ensam i sitt slag i samlingen, det är nämligen vad man skulle kunna kalla en vanlig berättelse. Ett realistiskt minidrama där en från början förtrolig far-son-aktivitet övergår i existentiell ångest inför...tja, det okända, framtiden, vuxenblivandet, etc... I min upplevelse är det den enda berättelsen som innehåller någon sorts äkta känsla, eller äkta psykologiskt drama om man säger så. Det skulle kunna bli en jäkligt bra kortfilm, tror jag.
Det som får mig att tänka på futurismen är valet av symbol/metafor på slutet, nämligen ett tåg. "Elden flammade i det väldiga lokomotivet där de skyfflade in kol, gnistorna yrde vilt ut i natten. Det var ohyggligt." Just loket är ju en futuristisk favoritmetafor för framtiden och framsteget, som här blir en bild av "den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för." Och i förlängningen av det citatet förebådas nästan en känsla som av många skulle kunna kallas den moderna erfarenheten: "Så skulle (...) detta livet bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. (...) Det bara störtade sig brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut." Tungt. Bra.
Det finns en berättelse till i samlingen som känns angelägen idag, En hjältes död. Jag återkommer till den i ett separat inlägg.
Modernistiska berättelser och bibliska paralleller
Resten av historierna har som sagt föga känslor och drama i sig utan känns mer konstruerade. De försöker uppenbarligen säga något intressant om Människan men lyckas inte kombinera det med att säga något intressant om människor. Men det hindrar mig inte från att finna flera av dem underhållande. Vissa ger mig dock inget alls, som exempelvis Äventyret. Det känns som en allegori över något, men inget jag får lust att fundera vidare på. Hissen som gick ner i helvete upplever jag som en enkel betraktelse över mänsklig kortsynthet och gemene mans oförmåga att lyfta sig över sina egna passioner. Kanske sant, men banalt.
Hissen... anspelar också på ett kyrkligt bildspråk, liksom flera av de andra novellerna. Experimentvärlden handlar om Adam och Eva, men ändå inte. I Frälsar-Johan gör Lagerkvist en variant av det slitna greppet att låta en mentalpatients (?) situation visa på omöjligheten av en kristusgestalt i det moderna samhället. Den onda ängeln leker med bilden av kristendomens idé om en dödsängel, som emellertid får noll respekt och vördnad från den moderna människan. "Det visste de väl, att de skulle dö", är deras lakoniska respons på ängelns ominösa ristande av korstecknet på deras dörrposter (jfr lammblodet på dörrposterna inför Herrens mördande av alla förstfödda i Egypten).
Källarvåningen är ändå lite gripande trots allt, men jag tror i överförd bemärkelse. Jag inbillar mig nämligen att den speglar författarens avundsjuka gentemot alla som har en grundmurad gudstro som erbjuder ljus och mening i ett liv fyllt av orättvisor och svårigheter. I den tolkningen blir den handikappades hyresvärd en idealiserad förälder eller arbetsgivare (kyrkan?) - generös men samtidigt krävande och principfast. Berättarjaget, som får en inblick i den olycksaliges förhållningssätt till sitt liv, känner uppenbarligen en brist när han lämnar källarvåningen och dess invånare.
Viss mersmak för Lagerkvist
Trots allt, kan jag tillägga. Att döma bara av detta ungdomsverk skulle jag kanske inte fortsatt läsa honom - om nu inte Lagerkvist var Lagerkvist så att säga. En svensk klassiker med nobelpris och allt. Plus den där känslan från läseboken i högstadiet som dröjt sig kvar i årtionden. Nu är det väl snart dags att ge Ahasverus död och Sång och strid en chans. Jag ska nog ge även dem en chans innan jag ger mig på biografin. Men först ett inlägg om En hjältes död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar