Den perfekte vännen (Jonas Karlsson, 2009)

Efter att ha läst Den perfekte vännen, kan jag konstatera att jag gjorde rätt i att avsluta min genomgång av Karlssons Spelreglerna från 2011 med att jag "ser (...) fram emot läsningen av Karlssons två tidigare samlingar". Den är nämligen väldigt bra, om än inte lika givande som Spelreglerna. 

Vid en jämförelse (delvis ur minnet) känns Spelreglerna mer sammanhållen, både språkligt och tematiskt. Åtminstone två av novellerna däri är sammanlänkade innehållsmässigt, och i min läsning fann jag ett underliggande tema om identitet som lyfte hela samlingen till något mer än de ingående delarna.


Något sådant har jag inte kunnat extrahera ur Den perfekte vännen (därmed inte sagt att det inte finns där såklart). Däremot känner jag igen funderingarna kring identitet inte minst i den inledande titelnovellen, som rentav kan ses som en förövning till Högläsning 1 och Högläsning 2 i Spelreglerna, tycker jag. Även i Sylt finns en variation av olika jag i samma person, något som gestaltas ännu bättre i Huvudsaken i Spelreglerna dock.

Huvudnumret i samlingen är uppenbarligen den drygt hundrasidiga berättelsen Rummet. Jag gillar verkligen hur man gradvis inser vad den egentligen handlar om, och hur huvudpersonens skildring av sig själv gestaltar hur omgivningen ser på honom undan för undan. (Ursäkta luddigheten, men jag vill inte inkludera spoilers här.) Mot slutet, när huvudkonflikten är uppenbarad för läsaren, införs ett nytt element som komplicerar det som först tycks som ett oundvikligt nästa steg i skeendet. Här tycker jag dock att den chansen till fördjupning slarvas bort lite. Istället för att på allvar ta tag i en intressant principiell fråga - hur värderar vi kompetens i arbetet kontra social och mental dito, i dess olika möjliga kombinationer - så vävs konflikten in i den redan pågående konflikten. Den ges inte riktigt utrymme att utvecklas i sin egen rätt utan känns lite undangömd på slutet. Synd. En mycket väl genomförd berättelse som kunde blivit ännu bättre.

Min favorit är istället den kluriga Cirkus, som väver ihop olika stråk i ett skeende som är helt realistiskt men som ändå låter en ana att tillvaron egentligen är ganska magisk. Och för min del sammanfattar den beskrivningen litteratur när jag gillar den som bäst. Vännen som försvinner under ett trolleritrick, den gåtfulla närvaron på andra sidan mobiltelefonlinjen, de kryptiska vägarna på vilka han närmar sig gåtans lösning (men inte fullt ut) är verkligen förtrollande läsning. Här är också huvudpersonens (och författarens?) förhållande till musik närvarande på ett sätt som för tankarna till Nick Hornbys High Fidelity. Jag noterar också att en spegel har en liten men viktig roll i handlingen, vilket också kan ses som en förövning i tanken till Spelreglernas novell Spegelövning.

Sammanfattningsvis är Den perfekte vännen definitivt en läsupplevelse att rekommendera - men bara om man lovar läsa Spelreglerna kort därefter.

Statarliv (Ivar Lo-Johansson, 1936-37)

Utgåvan Statarliv är ett urval ur novellsamlingarna Statarna I och II, som tillsammans utgör "ett panorama över klassen" enligt författarens eget förord. Jag hittade den på en loppmarknad och slog till eftersom just titeln "Statarliv" i min bekantskapskrets av någon anledning blivit synonymt med ett enkelt leverne med bondska inslag - lite på skämt sådär. Och skulle jag nu smaka på denne svenske klassiker någon gång, så varför inte börja med denna.

Syftet med hela Ivar Los författarskap är dock långtifrån skämtsamt, och just synliggörandet av Sveriges absoluta underklass är ju det han främst gått till litteraturhistorien med. I nämnda förord räknar han också upp Godnatt, Jord, Kungsgatan, Statarna I-II, Statarklassen i Sverige, samt Bara en mor som någon sorts sammanfattning av hela statartillvaron från den egna pennan.

Denna ambition blir för mig både behållningen av och kritiken mot Statarliv. Det är onekligen både fascinerande, lärorikt och nedslående att genom ett antal berättelser få en initierad inblick i statarnas liv och leverne. Hur både stolthet och skam, ambition och underlägsenhet kan samsas i samma grupp och individer; hur det plågsamt framväxande välfärdssamhället så sakteliga slår rot i landet och folket, med många missöden på vägen och många offer i släptåg; hur olika personer och personligheter kan lyftas eller drabbas av olika förändringar i samhället beroende på den egna situationen och förmågan.

Men det blir lite skolboksaktigt som litteratur betraktat. Det blir liksom mer undervisande och redovisande än underhållande och "litterärt". Flera episoder och passager liknar mer ett utförligt reportage i söndagsbilagan än litterära verk i sin egen rätt, för att göra en kanske orättvis jämförelse. Men detta kanske är en typisk invändning för 2000-talets medelklass, som inte gör rättvisa åt bokens ursprungliga sammanhang. När Ivar Lo gjorde sin debut som arbetarförfattare var detta nämligen något nytt i litteraturen, det var lite subversivt att överhuvudtaget skriva böcker med statare i huvudrollerna. Ivar Los författarskap, tillsammans med hans övertygelse som socialist, lär också ha påskyndat avskaffandet av denna form av trälskap ganska väsentligt. Bara det kan man ju tycka ger böckerna ett berättigande.

Som positiv motvikt till ovanstående vill jag ändå påpeka att jag mycket väl blir gripen av flera berättelser i Statarliv, särskilt som man vet att de har verklighetsbakgrund (om än inte rent biografiskt) och att allt detta inte ligger mer än en generation tillbaka i tiden (hua!). I många stycken tror jag också svenskens mentalitet - om man vågar tala om en sådan - finns rotad väldigt djupt i det liv som flertalet svenskar levt under större delen av det senaste årtusendet: det strävsamma slitet på landet, med inga eller minimala möjligheter till personlig och ståndsmässig utveckling. Med allt vad det innebär.

Jag är Zlatan Ibrahimovic (Ibrahimovic/Lagercrantz, 2011)

Några löst sammanhållna reflektioner efter min läsning.

Boken inleds med den episod som också blev mest omskriven i medierna i samband med publiceringen, då Zlatan ska ha skällt ut Barcelona-tränaren Pep Guardiola så det osade i omklädningsrummet efter en viktig match. Jag tyckte det var lite larvigt att just den episoden fick så mycket utrymme och antog att det var på grund av dess mustighet och att den visade upp den "typiska Zlatan" med sitt hetsiga humör.

Efter att ha läst boken förstår jag det bättre, eftersom tiden i Barcelona blev både jobbig och kort för Z just på grund av Peps uppenbara utfrysning av honom. Z ägnar en hel del utrymme i sin berättelse om just Guardiolas beteende denna tid, och sin förvåning över att en världsklasstränare kunde bete sig så fegt och korkat med så mycket sportslig och ekonomisk prestige som trots allt låg i vågskålen. Allt enligt Z själv såklart, men det sätt han beskriver det hela på, inklusive övriga spelares reaktioner på samma sak, gör att det är svårt att inte tro honom.

Episoden är också belysande för en annan av bokens behållningar för min del: tränarens betydelse för de stora klubblagen, inte bara fotbollsmässigt utan inte minst psykologiskt. Jag har såklart inte varit omedveten om det tidigare heller, men det var intressant att få det beskrivet utifrån en enskild storspelares synvinkel - hur mycket av både lagets och enskilda spelares utveckling och prestationer som kan byggas upp, stanna upp eller utvecklas beroende på bemötande, inställning och personkemi.

En närliggande insikt är också hur "kulturen" i olika klubbar passar olika spelare och även påverkar resultatet. Det är också uppenbart att proffsspelarna inte alltid är så strikt hållna och kontrollerade som jag själv alltid utgått från att dom är, och inte alltid så klokt behandlade heller. Z:s första tid i Ajax till exempel, då han blir utkastad i ett opersonligt radhus och klarade sig socialt endast genom att själv etablera kontakt med en annan nykomling i laget, Maxwell. Och en sån sak som mathållningen - det verkar visst inte vara så självklart att hålla koll på vikt, kosthållning och dylikt som jag alltid trott. Men i vissa klubbar är det det, och professionalismen verkar variera en hel del även bland utpräglade proffsklubbar i detta avseende. Märkligt...

Ökad respekt för Z får jag på flera sätt genom boken, inte minst genom den uppenbara ledarroll han tydligt tagit på sig i flera lag, kanske tydligast i Inter och Milan som han ju också ledde fram till historiska och efterlängtade segrar i italienska ligan - precis som han lovat. Mest inspirerande var nästan initiativet han tog till att integrera de olika grupperingarna inom Milan. "Vi kommer aldrig vinna scudetton om vi inte agerar som ett sammanhållet lag", typ.

Till detta hör ju hans så kallade vinnarskalle, som inte minst är det som gör honom så värdefull för sina lag, och till en sådan ledargestalt. Han är tydligen en sån som aktivt får omgivningen att också ta varje träning och varje match på fullaste allvar genom sitt sätt att vara och inte minst skälla ut lagkamraterna om han tycker dom är för slappa, och det har jag inte alls vetat tidigare. Förmodligen för att jag också smittats av bilden av Z som "ingen lagspelare", som media fortfarande kan förmedla.

Dock måste jag säga att även sportjournalistiken får viss upprättelse, i mina ögon i alla fall. Journalisterna verkar nämligen ha bra koll på läget. Det som i förväg "sipprar ut" ryktesvägen gällande övergångar, spelarbyten, stämningen i laget inför vissa turneringar och matcher etc - och som står att läsa på sportsidorna - verkar faktiskt nästan alltid ha en verklighetsbakgrund som det senare visar sig. Det trodde jag nog inte riktigt heller, utan har ofta upplevt denna rapportering som ren dynga i stil med Hänt i Veckan-reportagen. Men men...

Ett slutord om själva boken som läsupplevelse. På framsidan står "Berättat för David Lagercrantz", och jag vet inte alls i vilken omfattning denne författare behövt redigera, stuva om och anpassa sina samtal med Zlatan i efterhand. Men det är lättläst och inte alls irriterande, trots att texten har kvar en hel del av det talspråksmässiga i Z:s sätt att uttrycka sig. Jag mer eller mindre sträckläste boken i två svep, faktiskt. Och det ger all heder åt Lagercrantz, tycker jag.

Röda Rummet (August Strindberg, 1879)

Så var det då dags. Jag skulle äntligen ta mig an vad som ofta kallas den första moderna svenska romanen. Jag menar, om inte i år när vi firar 100-årsjubileet av Strindbergs död, så när..? Alltså plockade jag ut första delen av Bonniers stora Strindbergutgåva Skrifter från 1983, som jag önskat mig och fått i studentpresent 1986, och tog med mig ut på landet. På tiden, med andra ord.

En första överraskning får jag när jag bläddrar igenom boken före läsning: jag har börjat läsa den en gång tidigare! Det vittnar mina korta marginalanteckningar om, och med viss svårighet drar jag mig det också till minnes. Förmodligen var det väl just sommaren 1983 då jag med tonårsaktig iver ville visa både andra och mig själv - främst mig själv, har jag insett på äldre da'r - hur intellektuell och litterärt intresserad jag var. Av noteringarna att döma kom jag inte ens halvvägs innan jag gav upp den gången. Alltså tyckte jag förmodligen den var dålig, plus att jag mycket möjligt påbörjade läsningen med fel målsättning, som sagt. Så hur skulle det gå denna gång?

Positiv överraskning
Cirka 40-50 sidor in i boken kände jag mig föranledd att skriva på Twitter: Den är ju bra! Rolig! Läser den lite som en komediserie i halvtimmesavsnitt, märker jag. #Strindberg #rödarummet .

För det var verkligen min känsla efter första fjärdedelen: välskrivet och humoristiskt. Från Arvid Falks första återgivning av arbetssituationen på Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner där han tidigare haft anställning; över densammes möte med sin blivande krets av konstnärssjälar där han "måste ta hela nävar med filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiender" i en första vänskapligt intellektuell kraftmätning; till skildringen av Arvids bror Nicolaus äktenskap och dennes översittarfasoner och behov av smicker från bekanta som lyckats sämre i livets affärer. Dessutom Arvid Falks första nedslående försök att få arbete som litteratör, vilket slutar med att han av stolthet sänder tillbaka det uppdrag han fått. "Då andades han lättare och lade sig på sin soffa och svalt med högmod i sitt sinne."

I bokens första partier återfinns också effektiva karaktärsskildringar, inte minst av huvudpersonen, samt några vackra stycken rent litterärt och - vilket jag är särsklilt förtjust i - några komprimerade formuleringar som sammanfattar viktiga poänger. Den första av dessa finner jag redan på sidan 2: "Och han var ensam, ty hans far och mor lågo borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu hördes, och han var ett barn, ty han trodde ännu på allt, både sant och sagor." Tillsammans med intrycket av mötet mellan bröderna Falk, där Arvid bland annat beskrivs som "en sådan genom uppfostran förskrämd natur att han alltid trodde sig göra orätt" förstår vi framledes hans omogna, otaktiska och nära nog självdestruktiva sätt att föra sig i både sociala och yrkesmässiga relationer.

Citatet ovan från sidan 2 utgör avslutningen på den så berömda inledningen på hela romanen, med sin skildring av Stockholm på morgonkvisten. Den har man ju läst många gånger och analyserat i skolbänken om inte annat. Desto gladare blev jag då jag fann ett minst lika vackert stycke som avslutar samma kapitel, nämligen liknelsen av förtöjda båtar med ett koppel hetsade hundar som sliter i sina kedjor. Läs den (igen)!

Rörig i mitten
Efter denna första del av boken, då personer och relationer etableras och delvis fördjupas på ett njutbart sätt, tycker jag den tappar i kvalitet. Det känns som om författaren vill klämma in sina åsikter om både det ena och det andra i samtiden, men lyckas inte integrera det på ett snyggt sätt i berättelsen. Åtminstone jag upplever det som lite krönikeaktigt och rapsodiskt, och håller på att helt tappa det intresse som uppstått för Arvid Falk och dennes utveckling under de första fem tio kapitlen.

Jag har inga svårigheter att se poängerna med dessa episoder sedda var för sig. Även om jag inte är bevandrad i tidens tidningsflora och samhällsdebatt, eller strindbergiana för den delen, förstår jag att Gråkappan med flera tidningsnamn måste varit lätt avkodade synonymer för äkta publikationer, liksom säkert Sjöförsäkringsbolaget Triton var en känd företeelse under 1800-talets andra hälft. Men dessa nedslag i samhällsföreteelserna upplever åtminstone inte jag som positiva i läsningen, snarare förstår jag varför jag i min första läsning av Röda rummet gav upp någonstans just under denna del av romanen.

Engagemang för samhällets svaga
Då måste jag, efter ovanstående kritik, emellertid betona en annan aspekt av Strindbergs samhällsengagemang som känns desto mer kongenial för boken som helhet: känslan för samhällets utstötta.  Detta engagemang känns genuint och äkta från författarens sida. Jag vill till och med gå så långt som att utnämna några inkännande där dessa människor figurerar, skrivna med värme och empati, till några av mina favoritställen.

Dels är enkla glada (glädje-) flickor med i vissa episoder och föräras en lika sympatisk karakteristik som någon annan deltagare i sammanhanget. Dels märks det i episoderna om Arvid Falks svägerska, där denna tillsammans med andra bättre bemedlade kvinnor bedriver välgörenhet förgiftad av religiöst och moralistiskt hyckleri på ett sätt som Strindberg skildrar med stor humor och drypande ironi. Falks utgjutelse mot Struve över hyckleriet om lagen som given av Gud och/eller folket är också ett exempel på vurmen för "vanligt folk" gentemot en konservativ överhet.

Säcken knyts ihop
Mot slutet återvänder vi i alla fall till den röda tråden om Arvid Falk, som på grund av sin svaga karaktär och brist på personligt entreprenörskap inte lyckas ta sig fram som litteratör på ett värdigt sätt. Till slut är han på väg att fastna i klorna på den allra lägsta sortens publicister. Då räddas han av vännen Borg och fås slutligen på rätt köl, vilket innebär att han återgår till en anställning som ämbetsman och även gifter sig med en lärarinna, som också fortsätter arbeta som lärarinna som gift. Detta förblir dock det enda synliga radikala inslaget i Falks liv. Att bli författare verkar han ha slagit ur hågen, och slår sig i stället på numismatik med en iver som för vännerna tyder på att glöden finns kvar och väntar på att explodera om och när han tar upp skrivandet igen.

Därmed lämnas vi att själva fundera över Arvid Falks vidare öden. När jag denna gång lägger ifrån mig Röda Rummet är det tyvärr inte med någon större iver att forsätta läsa Strindberg. Det dröjer nog innan jag tar mig an nästa klassiker, men visst kommer det bli av. Framför allt är jag nyfiken på Inferno, Ockulta dagboken, Mäster Olof, och även Hemsöborna som jag bara delvis sett som TV-serie. En av dessa bör jag väl orka med före utgången av Strindbergsåret.

Pär Lagerkvist och dokusåpan (En hjältes död, 1924)

Den mest oväntade pärlan i Pär Lagerkvists novellsamling Onda Sagor från 1924 utgörs för min del av den korta berättelsen En hjältes död.  (Läs gärna även min text om hela novellsamlingen).

En oväntad aktualitet 
Den är ett exempel på hur en litterär idé överlever genom årtiondena och finner en ny och oväntad aktualitet nästan 90 år senare. Och vi talar inte om en smart science fiction-författare som med känsla för den tekniska utvecklingen gissat rätt en bit in i framtiden. Nej, det är något annat i den mänskliga naturen som Lagerkvist lyckades sätta fingret på redan på 20-talet, och som inte blivit en del av det allmänna medielandskapet förrän på senare tid. I 2000-talets vardag kan En hjältes död nämligen läsas som en kommentar till en företeelse som Lagerkvist omöjligt kan ha sett i sin kristallkula: dokusåpan, eller reality-TV.

Här möter vi en man som, av okänd anledning, beslutat sig för att vid en given tidpunkt kasta sig ut från kyrktaket i byn. Mot sin död såklart, det är alla införstådda med, inklusive han själv. Jag tycker likheterna med dokusåporna kommer fram i vissa formuleringar. Det hela utspelar sig "i en stad där man aldrig tyckte sig få nog med förlustelser"; "Tidningarnas intervjuare kastade sig över honom med brinnande iver"; det "skrevs i tidningarna långa artiklar om den dittills okände mannen"; och att något så absurt som detta "inte skulle kunnat förekomma annat än i vår märkliga tid med dess hets och intensitet och dess förmåga att offra allt."

Avgörande paralleller med dokusåpakändisar
Inte minst den sista formuleringen skulle man kunna hitta i vilken dagstidning som helst apropå dokusåpor eller realityserier på TV. Ersätter man 20-talets "tidningar" med det modernare "medierna" känns övriga meningar också högst aktuella.

En sak Lagerkvists idiotiska hjälte har gemensamt med dagens dokusåpakändisar är ju att de egentligen inte gör något märkvärdigt för att förtjäna uppmärksamheten eller pengarna - de är liksom bara spektakulära på ett tillräckligt kittlande sätt för att under en period ta omvärldens tid och intresse i anspråk.

En annan gemensam sak är deras eftermälen. Hos Lagerkvist får hjälten sina femton minuter i rampljuset, och inför avgörandet är det hela mycket spännande: "Så kom äntligen den stora dagen. (...) Spänningen var oerhörd. Alla höll andan, uppjagade till det yttersta i väntan på det som skulle ske."

När jag läste detta kunde jag inte låta bli att associera till alla dessa ändlösa tävlings- och utröstningsmoment i dagens TV-utbud, där en eller ett par gaphalsiga programledare vill få oss att förstå att DETTA mina vänner, DETTA är ett VIKTIGT ÖGONBLICK, ja kanske rentav TV-HISTORIA mina damer och herrar. Let's Dance, Idol, Melodifestivalen, Big Brother... Listan kan göras lång på trivialiteter som vi förväntas ta på STÖRSTA ALLVAR.

Problemet är ju vad som händer sedan - med Lagerkvists hjälte, med Big Brother-vinnaren. Begreppet "dokusåpakändis" i sig är i många sammanhang ett skällsord, och för mannen som i En hjältes död hoppar från kyrktornet kan det såklart bara gå på ett sätt - han dör och blir "fruktansvärt massakrerad".

Och då står det plötsligt klart för åskådarna hur meningslöst hela påhittet varit. "...men vad glädje var det med det? En förhoppningsfull ungdom offrad på det viset. Man gick missbelåten hemåt (...) Nej, att ställa till med sådana rysligheter skulle då egentligen vara förbjudet. Vem kunde ha nöje av det? När man tänkte rätt efter var det ju upprörande alltsammans."

Som sagt, parallellen är uppenbar.

Onda sagor (Pär Lagerkvist, 1924)

Pär Lagerkvist är en av de författare som jag fastnade för under högstadiets svenskalektioner. Det var något med styckena vi fick läsa i den-där-bruna-litteraturboken-vad-den-nu-hette som slog an något, och som fick mig nyfiken på Lagerkvist, och även på expressionismen i allmänhet.

Nyfikenheten har stannat hos mig men aldrig stillats av att jag tagit tag i ämnet. Däremot har jag i min bokhylla i många år haft romanen Ahasverus död (1960), diktsamlingen Sång och strid (1940), novellsamlingen Onda sagor som alltså är föremål för denna betraktelse, liksom Ingrid Schöiers biografi från 1987. Med undantag från den sistnämnda, som enligt min exlibris är en julklapp från min morfar, är alla slumpmässiga antikvariat- och loppisfynd, inköp motiverade av mina minnen från tonårens läsefrukter.

Biografin har jag inte läst, alltså är det med i stort sett öppet sinne jag för första gången tar mig an klassikern Lagerkvist. Det visar sig bli en intressant bekantskap som ger viss mersmak. Jag misstänker i och för sig att just en samling korta berättelser som Onda sagor är ett formmässigt undantag i Lagerkvists produktion - jag har en känsla av att det är relativt korta romaner som är vanligast.

Samlingen är från 1924, alltså ett tidigt verk i en produktion som sträcker sig från 1912 till 1974. Det vanligaste är ju att man rör sig från kortare till längre verk under författarskapets mognadsprocess, men tidiga verk är ofta intressanta som anvisare av tendenser och "stilar" som senare förfinas och renodlas. Och det är på så sätt de onda sagorna blir roliga att läsa som Lagerkvistintroduktion, och ganska lättlästa om än med tydliga inviter till att bli tolkade av sina läsare. Expressionism är trots allt en modernistisk genre, så det får ju inte bara vara underhållning.

Från känsla till litteratur
På tal om modernistiska riktningar, så är faktiskt futurismen det jag kommer att tänka på mot slutet av  den första novellen, Far och jag. Den är ensam i sitt slag i samlingen, det är nämligen vad man skulle kunna kalla en vanlig berättelse. Ett realistiskt minidrama där en från början förtrolig far-son-aktivitet övergår i existentiell ångest inför...tja, det okända, framtiden, vuxenblivandet, etc... I min upplevelse är det den enda berättelsen som innehåller någon sorts äkta känsla, eller äkta psykologiskt drama om man säger så. Det skulle kunna bli en jäkligt bra kortfilm, tror jag.

Det som får mig att tänka på futurismen är valet av symbol/metafor på slutet, nämligen ett tåg. "Elden flammade i det väldiga lokomotivet där de skyfflade in kol, gnistorna yrde vilt ut i natten. Det var ohyggligt." Just loket är ju en futuristisk favoritmetafor för framtiden och framsteget, som här blir en bild av "den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för." Och i förlängningen av det citatet förebådas nästan en känsla som av många skulle kunna kallas den moderna erfarenheten: "Så skulle (...) detta livet bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. (...) Det bara störtade sig brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut." Tungt. Bra.

Det finns en berättelse till i samlingen som känns angelägen idag, En hjältes död. Jag återkommer till den i ett separat inlägg.

Modernistiska berättelser och bibliska paralleller
Resten av historierna har som sagt föga känslor och drama i sig utan känns mer konstruerade. De försöker uppenbarligen säga något intressant om Människan men lyckas inte kombinera det med att säga något intressant om människor. Men det hindrar mig inte från att finna flera av dem underhållande. Vissa ger mig dock inget alls, som exempelvis Äventyret. Det känns som en allegori över något, men inget jag får lust att fundera vidare på. Hissen som gick ner i helvete upplever jag som en enkel betraktelse över mänsklig kortsynthet och gemene mans oförmåga att lyfta sig över sina egna passioner. Kanske sant, men banalt.

Hissen... anspelar också på ett kyrkligt bildspråk, liksom flera av de andra novellerna. Experimentvärlden handlar om Adam och Eva, men ändå inte. I Frälsar-Johan gör Lagerkvist en variant av det slitna greppet att låta en mentalpatients (?) situation visa på omöjligheten av en kristusgestalt i det moderna samhället. Den onda ängeln leker med bilden av kristendomens idé om en dödsängel, som emellertid får noll respekt och vördnad från den moderna människan. "Det visste de väl, att de skulle dö", är deras lakoniska respons på ängelns ominösa ristande av korstecknet på deras dörrposter (jfr lammblodet på dörrposterna inför Herrens mördande av alla förstfödda i Egypten).

Källarvåningen är ändå lite gripande trots allt, men jag tror i överförd bemärkelse. Jag inbillar mig nämligen att den speglar författarens avundsjuka gentemot alla som har en grundmurad gudstro som erbjuder ljus och mening i ett liv fyllt av orättvisor och svårigheter. I den tolkningen blir den handikappades hyresvärd en idealiserad förälder eller arbetsgivare (kyrkan?) - generös men samtidigt krävande och principfast. Berättarjaget, som får en inblick i den olycksaliges förhållningssätt till sitt liv, känner uppenbarligen en brist när han lämnar källarvåningen och dess invånare.

Viss mersmak för Lagerkvist
Trots allt, kan jag tillägga. Att döma bara av detta ungdomsverk skulle jag kanske inte fortsatt läsa honom - om nu inte Lagerkvist var Lagerkvist så att säga. En svensk klassiker med nobelpris och allt. Plus den där känslan från läseboken i högstadiet som dröjt sig kvar i årtionden. Nu är det väl snart dags att ge Ahasverus död och Sång och strid en chans. Jag ska nog ge även dem en chans innan jag ger mig på biografin. Men först ett inlägg om En hjältes död.

Oskuld (Robert Kangas, 1994)

Har nu läst halva novellsamlingen Oskuld och känner att det kan räcka med det. Av någon anledning har jag länge känt att den här boken borde vara något för mig - jag minns inte varför - men så var det alltså inte riktigt. Läsningen bjöd dock på en ordentlig överraskning som var givande på ett oväntat sätt. Återkommer till det.

Baksidestexten kan vara det som lockade mig att inhandla boken för länge sedan, förmodligen på ett antikvariat eller en loppis. I "det som kallats Kangasland" berättar Kangas om "utsatta människor i en grym och primitiv värld där längtan, vanmakt och förtvivlan tillhör vardagen". Lite socialporr piggar ju alltid upp. Säkert hade jag också skummat igenom någon positiv recension i kulturdelen någon loj helgmorgon.

Nog är det en sliten och luggsliten värld som visas upp i boken. Det är fullt av alkoholism, trasiga släktband, våld i nära relationer - en grå vardag på klassamhällets baksida, typ. Dock utan klassretorik vad jag kunde utläsa, bara ett rabblande rapporterande från en verklighet med konstant baksmälla på väg mot nästa blackout.

Med rabblande menar jag det rent språkliga. Kangas använder ett talspråksaktigt flödande språk med långa meningar i långa stycken, småord inskjutna här och där, som om texten var en bokstavlig utskrift från en ljudupptagning. Det är säkert tänkt att kännas autentiskt och dokumentärt, men jag tycker mest att det blir flåsigt och stressigt. Flera gånger försöker jag variera lästempot för att komma in i en rytm jag känner att jag kommer orka med genom hela boken, men det gick inget vidare.

Så jag bestämmer mig efter fyra noveller att nu får det vara nog. Men så plötsligt händer det... Jag påbörjar den korta Stenarna och hamnar nu i en helt underbar rytm och rörelse. Språket blir en dans till en melodi som bär en framåt, och man kan inte bestämma sig för om det är poesi eller musik man tar del av. Jag blir alldeles begeistrad och läser vidare för att se om det var så här man skulle läsa Kangas. Men tyvärr, den där rytmen infinner sig inte igen hur jag än försöker hitta den på nytt. Istället för att ha hittat en ny diamant i bokhyllan, inser jag att det måste varit en tillfällighet.

Men vilken tillfällighet! Jag citerar nu den sida jag läste när jag gjorde min "upptäckt". Kanske kan någon känna samma sak som jag - men som sagt, det lär inte hålla i sig om man läser hela boken. Vilket jag själv alltså inte orkade...

Jag satt som vanligt ute där vid havet där som alla ljus och mörker möts och vattnet rullar in och ut från land och allt är fritt ut över mot det ändlösa, och det var där jag kom att tänka på att även stenarna är nån sorts liv, man måste bara lära sig att tolka det så man förstår. Så jag tog upp en sten från strandkanten och kände den i handen, den var slät och fin. Jag öppnade skjortan och stoppade in den under för att känna livet som den bar mot mig och huden, men då var den bara kall och hård, så jag tog ut den, slängde den tillbaka där jag hade tagit den och såg mig om efter något annat liv. En vind- och vattenpinad brädbit fann jag, och jag tänkte bräder kommer ju från träd och träd är liv så då är också bräder liv, så jag tog brädbiten och gjorde samma sak med den, men även den var kall och hård mot huden fast den kändes fin i handen så jag slängde den ifrån mig, sökte efter nånting nytt som kunde vara liv och också kännas liv mot mig.

Spelreglerna (Jonas Karlsson, 2011)

Jag hade läst några spridda recensioner av Jonas Karlsson tre novellsamlingar, varav alla var mer eller mindre positiva. Karlsson, som länge varit en av mina favoriter bland svenska skådespelare, visar sig vara en mångfacetterad begåvning med andra ord. Inför denna jul kom jag äntligen ihåg att få upp Karlsson på önskelistan inför jul. Spelreglerna, hans senaste, hamnade då under granen samt på nattduksbordet några veckor senare.

Redan på första sidan blev jag dock lite skeptisk, eftersom valet av miljö och handling så uppenbart är hämtade från författarens andra yrkesbana, skådespelarens. Dock var den ganska rolig och lite absurt kafkaartad, tyckte jag. Men den associationen kan ju bero på att jag läst så oerhört lite de senaste tjugofem åren eller så och därmed har ett mycket begränsat referensbibliotek i skallen. Nåja, jag ger mig ändå på att tycka lite...

Det är en bra bok, för det första. Jag tyckte mycket om att läsa den och återvände också till några av novellerna ett par gånger. Det är ett bra tecken. Det är också en av de saker som är bra med noveller - man kan ta sig tid att läsa om dom utan att känna det som om man ska bestiga ett berg på nytt.

Två favoriter

Fakturan är förmodligen min favorit i den här samlingen. Den är också längst och kanske tänkt som huvudberättelse, vad vet jag. Näst-favoriten blir nog den avslutande Huvudsaken. Gemensamt för dom båda är att de utgår från vardagssituationer i nutid, som sedan kompliceras av verklighetsfrämmande inslag som dock visar sig högst verkliga för de drabbade.

Fakturan handlar om olika sätt att värdesätta en persons liv och dess beståndsdelar. Storyn med sitt smarta upplägg tjänar mest som en ovanlig drivkraft för huvudkaraktären att om- och uppvärdera sitt liv, som han dittills uppfattat som högst mediokert. Tanken på en myndighet som räknar ut och sedan tar betalt för vars och ens upplevda lycka (U.L.) är både dråplig och tänkvärd. Som ett skatteverk för livskvalitet, som med ämbetsmannanit och noggranna formulär räknar ut medborgarnas U.L. och sedan skickar en faktura. Det blir en lektion för huvudpersonen som lär sig uppskatta sitt liv och sin historia på ett nytt sätt - en lektion som i all enkelhet smittar av sig åtminstone på denne läsare. (Jag får nog anledning nämna den  i en annan text på bloggen rix-KAOSMOS senare, eftersom detta budskap berör mina egna försök att få ihop mitt liv och upplevelsen av det.)

En liten pendang till Fakturan är den mycket korta Lycka för mig, som mest består i en (ganska ytlig) uppräkning av saker som berättaren upplever som positiva inslag i sitt liv. Jag vet inte riktigt hur jag ska uppfatta relationen mellan dessa två, dock.

I Huvudsaken har en person insett att han inte ses väl av sina bekanta och arbetskamrater, och isolerar sig i sommarstugan för att skriva och tänka. Det går inget vidare. Dessutom börjar ett alter ego växa ut ur hans rygg i form av ett extra huvud. Frågan blir sedan om han själv blir en del av sin personliga utveckling eller inte. Ganska kul frågeställning med den avslutande twist som Karlsson bjuder på - jag avslöjar inte vilken.

Vem vet vem som är jag?

Huvudsaken berör också ett annat tema som jag upplever som återkommande, nämligen frågan om vem man är. Eller kanske snarare hur korrekt min självuppfattning egentligen är, och i hur hög grad självbilden beror av andra saker än det man "upplever inifrån" så att säga. När förändras man egentligen, och vem har man då blivit? Den självklara insikten om vem jag är kan skakas om ordentligt när det uppstår små oväntade sprickor i tillvaron i de mest triviala situationer. Och plötsligt har man en livskris på halsen.

Är ett illasinnat falskspel, som av offret dock uppfattas som tecken på djup och helande vänskap, verkligen ett tecken på att du är en dålig människa - eller snarare ett tecken på att du har godheten inom dig (novellen Bröllopet)? Om du tas över av ditt bättre jag, men själv blir lämnad hemma när det nya du går ut i världen som en bättre upplaga - vem är det då som är du (Huvudsaken)? Om du blir osäker på om det är du eller din spegelbild som styr dina rörelser framför spegeln - vem är det då som är osäker (Spegelövning)? Och när din kompis plötsligt förstärker din oroande känsla av att inte vara dig själv, genom att plötsligt tro att du inte är det - ja, hur ska du då veta att det är du som har rätt (Högläsning 2)?

Denna aspekt av novellsamlingen var den jag upptäckte senast. Jag är glad att jag gjorde det, det fick boken att växa flera snäpp.

Varierad stil eller dåligt sammanhållen?

Det finns några riktigt korta noveller här, och några som avviker ordentligt i stil från flertalet, som annars är realistiska till innehåll och rättframma i språkdräkt. Ganska varierad samling med andra ord, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Vissa novellsamlingar är ju väldigt enhetliga och stilistiskt sammanhållna, ibland till och med med innehållsmässiga kopplingar mellan alla eller flera av novellerna. Det finns lite av det i Spelreglerna också, och ihopkopplat på ett meningsbärande sätt i fallet med främst Högläsning och Högläsning 2.

Sammantaget ser jag fram emot läsningen av Karlsson två tidigare samlingar.

Livläkarens besök (P O Enquist, 1999). Noterat under läsning.

Etiketten "Noterat under läsning" betyder att nedanstående anteckningar inte utgör en sammanhängande text, utan snarare just det jag noterat i samband med läsning av boken, och oftast i samma ordning som jag noterade det. Skulle jag få för mig att bearbeta mina reflektioner till en färdig text, tas detta stycke bort.

Förlagets information om den upplaga jag läst hittar du här (öppnas i nytt fönster).
Noterat

Träffande och brutalt hemsk är skildringen av hur Guldberg formats till den hunsade och tålmodigt manipulative karriärist som till slut blir den som också har kungen och makten i sin hand. Att förse honom med förnedringen det innebär att många tror honom vara kastrerad och därför så kortväxt är ett smart drag (historiskt korrekt eller ej) eftersom det är en oro som många (män) kan identifiera sig med. (s 20-30)

Beskrivningen av den mentalitet som utgör maktmänniskan Guldbergs psykologiska profil, påminner mig också om andra skildringar av blivande diktatorers utveckling i barn- och ungdom. Främst var det Robert Carlyles lysande porträtt av Hitlers tidiga karriär som poppade upp i huvudet under läsningen, men mönstret känns ju igen. Bra skildring av Enquist här, tycker jag, liksom senare i beskrivningen av de mekanismer som bryter ner den blivande kung Christian genom Greve Reventlows grymma försorg. (s 40-54)

Första dryga 80 sidorna har flera gånger fått mig att fundera på språkstilen. Jag tycker det känns lite väl redovisande, nästan journalistiskt ibland och närapå kvällstidningsaktig formatering med enstaka meningar som egna stycken. Dessutom - och detta störde mig mest - fick jag obehagliga vibbar av amerikanska realityserier, där en sammanfattande mening eller två återkommer på två ibland tre ställen onödigt nära varandra. Det blir lite stolpigt och - som sagt - journalistiskt. Kanske avsiktligt men bidrar alls inte till boken som litterär upplevelse. Som uppmärksam läsare blir jag irriterad att få ett skeende eller förhållande beskrivet för mig i ett stycke, för att sedan i nästa stycke få samma skeende eller förhållande upprepat för mig med delvis nya formuleringar, kompletterat med endast minimalt med ny information. Eller är jag överdrivet effektivitets-hetsig nu?

Intressant om relationen upplysning-religion, speglat i unge Struensees utveckling. Citat som påvisar en dikotomi (?) i upplysningstänkandet som jag inte tänkt på förut: "Om upplysningen har ett rationellt och hårt ansikte, som är förnuftstron och empirin inom medicinen, matematiken, fysiken och astronomin, har den också ett mjukt, som är upplysningen som tankefrihet, tolerans och frihet." (s 118-120)

"Det var det absolut mest förbjudna, det var en naken kvinna, och det var Drottningen, men därför var det också döden." (s154)

Intressant parallell, hur både Kungen och Drottningen kopplar ihop lusten och döden/lidandet. Kungen skamset och förvirrat efter att ha sett Richard III, vilkens grymheter fått honom att känna lust; Drottningen mer självsäkert och i stärkt självkänsla i samband med citatet ovan, liksom detta: "Hon var som en klåda i hovets lem. Och de kunde inte komma åt henne. Könet och döden och klådan. (...) Hon var alldeles ensam om att vara onåbar, och ensam om att så förena lidelsen och döden. Det var ett slags - makt. (...) Och till sin förvåning kände hon ingen skam, bara att hon var en levande människa."

Den där journalistprosan jag klagade på kan i vissa lägen fungera bra som sån där ödesmättad legendliknande korthuggenhet, som i en mening sammanfattar ett bredare historiskt skeende lakoniskt och sakligt men samtidigt lite pampigt. (s242-244) Det kopplas senare effektivt ihop med det ödesmättade i lidelsens och sexualitetens makt över människorna. "Skymningen kom tidigare nu men det var fuktigt varmt och sjön runt slottet fylld av växter och fåglar och det luktade insjö, tungt, lustfyllt och mättat av död." (s246)

Det är nästan så att den makt Caroline Mathilde utövar över hovet och Struensee - som ändå måste sägas utmålas som utpräglat "kvinnlig" - utgör primus motor i berättelsens kärnrelationer. "Kom ihåg att du är i mitt våld", säger hon till Struensee när denne står på toppen av sin makt. Samtidigt sägs inget (hittills, s247) om Drottningens eventuella politiska medvetenhet och ambitioner, hon är med bara som frustrerat påtvingat avelsdjur (vilket hon i och för sig är medveten om och ogillar tidigt i sitt liv/berättelsen) och senare som kroppsligt självsäker naturbegåvning i kärlekens konst. Undrar om feministerna rasade över denna genusobalans när boken kom 1999?

Okey, på s248 redan kom hennes ide om "flankskydd", och redan vid s264 har hon etablerats som politiskt mer klartänkt än Struensee, som hon istället kritiserar för att inte förstå "det stora spelet" och själv alltmer påverkar politikens utformning.

"De goda människornas otålighet är värre än de ondas tålamod." Om den brådska i reformerna som stökat till samhället i onödan och nu gör det möjligt för motståndarna att planera sina motåtgärder. (s284)

Även i Guldbergs fall kopplas den sexuella frustrationen och oönskade lidelsen vid tanken på det han både hatar och åtrår som mest, till hans politiska gärningar och missgärningar. (sXXX) Påfallande hur det mest privata i denna roman tydligt kopplas ihop med det politiska.

Något annat som tydligt kopplas ihop med det politiska är det litterära och filosofiska klimatet i Europa, där Voltaire m fl faktiskt konkret påverkade utvecklingen på ett sätt som jag inte riktigt konkretiserat för mig själv förrän under läsningen av denna roman. Upplysningsidéernas grepp om politiska nyckelpersoners föreställningar och värderingar utgjorde verkligen en enorm maktfaktor i utvecklingen.

Jag tror nästan jag uppfattar tre huvudteman i boken, eller "budskap" som kan extraheras ur ovanstående.

1. I hur hög grad personers psykologiska profil, sådan den formats och deformerats, påverkar deras handlingar och val, samt vilken utväxling dessa egenskaper kan få då personerna ifråga "hamnar i" eller tar sig fram till, politiska nyckelpositioner. (För egen del blir jag lätt konservativt anstruken också, då Struensees raskt genomförda 632 dekret uppenbarligen gick lite för fort för landets/folkets bästa). Kort sagt, människor "gjutna i ett helt stycke" tolkat som mogna och självständiga personligheter, krävs för att skapa en sund politik. Till detta hör den i boken ymnigt berörda inställningen till sin egen sexualitet.
2. Det tydliga brottet i tidsanda mellan synen på Guds och därmed kungligheters (av Gud utkorade) makt å ena sidan, och upplysningsidealen å den andra. Det är väl detta som är tanken med bilden av Guldberg i sin vagn efter Strensees avrättning, som med stigande skräck betraktar folkmassorna som lämnar avrättningsplatsen och inser att han inte har kontroll på det tankegods som börjat "smitta" samhället. Kapitlet heter "Floden" vilket
3. Och vilken var den tredje nu då?